Sedan i fredagseftermiddag har jag suttit bänkad framför nyhetssändningar, aftonbladet, svd, dn etc. på min lediga tid. För mig är Utøya en sådan fruktansvärd tragedi att jag inte ens kan sätta ord på det. Jag kan inte förstå, inte alls, hur man kan skada barn. Barn är barn. Ungdomar är ungdomar. Jag kan i och för sig aldrig förstå hur man kan döda en annan människa på grund av en politisk åsikt. Gärningsmannen är definitivt en sociopat värd namnet. Det är nästan så att alla serier - CSI, Cold Case, Criminal Minds etc. - hamnar i skymundan nu. Jag har alltid tänkt att sådana här saker inte händer i verkligheten, och speciellt inte i vårt lilla Norden.

På torsdag åker jag själv på Liberala Ungdomsförbundets kongress. Det kommer nog ligga en rädsla i magropen hela helgen. Vi fick precis information om att det kommer vara ständig kontakt med polisen under hela kongressen, men att det inte finns något hot mot Sverige i allmänhet och inte mot LUF i synnerhet. Å andra sidan - who saw this coming? Nej, det är inte med ett leende på läpparna jag åker ner till Landskrona i helgen. Det är snarare med en nervositet tryckande i bakhuvudet.

Det är ofattbart. Det gör mig så fruktansvärt upprörd. Jag kan inte förstå, jag kan inte förstå. 21 år som högst får gärningsmannen, men jag tror ärligt talat inte att han kommer leva länge till. Det han har gjort kommer väcka sådant otroligt hat både hos allmänheten (no shit?!) men även inom fängelsets väggar. Sånt här får inte hända. Det händer inte. Men det har hänt, i vårt grannland, barn som är politiskt aktiva - precis som jag - har blivit skoningslöst mördade av en sociopat som samhället missat. Jag är inte politiskt aktiv för att jag vill vara elak mot dem som inte tycker som jag gör. Jag är politiskt aktiv för att jag tycker det är roligt, för att jag tror att lilla jag kan förändra tillsammans med mina vänner, jag tror på mina värderingar och jag tror att vi mår bättre i den världen jag vill skapa. Men jag går då fan inte och skjuter ner barn som inte tycker som jag, vare sig åt höger eller vänster, upp eller ner.

Nej, jag kan inte sätta ord på den känslan jag har inombords. Det är rädsla (även om jag inte direkt tror att det händer igen en vecka senare), det är ilska, det är sorg.