Jag tror ärligt talat inte att jag träffat en enda au pair som känner sig bekväm med att laga och äta mat inför sin aupairfamilj. Inte jag heller för den delen. Har börjat äta mycket mindre sen jag flyttade hit (vilket man kan se som både positivt och negativt i och med att jag annars äter jäkligt mycket, för att jag är en "jag-äter-för-att-det-är-gott-inte-för-att-jag-är-hungrig-person"), mest för att jag alltid bara äter en portion och inget mer. Jag vågar inte ta mer mat, även om jag blir tillfrågad. Det kommer som en reflex, det där No-thank-you-I'm-good:et. Vanessa och jag pratade mycket om det när vi hade dejt i måndags, och vi pratar nästan alltid om maten när vi ses.

Anledningen till att jag skriver detta just nu är för att jag sitter i soffan, känner mig lite svimfärdig för att jag inte ätit lunch, men jag kan inte med. Inte när de är här, tittar på, ser vad jag plockar fram, vad jag använder till min mat. De säger aldrig någonting, men ibland kan man bara få för sig att "himlans, jag kanske inte borde tagit den där avokadon/kycklingfilén/infrysta köttfärssåsen". Det är det svåraste med att bo i en familj tycker jag. Maten.