Utsatte mig själv för brutal destruktivitet genom att klicka mig in på Taxilandet - en blogg skriven av en mamma som bär på cancer. I hela kroppen. Hon skriver bloggen som en typ av dagbok till sin dotter Snorpan. Snorpan är en liten liten flicka, med de finaste ögonen, det sötaste leendet och verkar vara helt full av liv. Precis som sin mamma. Skillnaden är bara att Snorpan förmodligen och förhoppningsvis har många år kvar av sitt liv, medan mamma inte har lika länge.
Hittade bloggen på vagnen hem från jobbet och satt med tårarna rinnandes ner för kinderna när jag läste. Att Gud inte finns vet jag bara ännu mer nu - vilken Gud skulle straffa de oskydiga på det viset? Vilken Gud skulle låta Snorpan växa upp med endast en blogg som mamma? Ingen Gud jag vill tro på.

När jag promenerade hem från hållplatsen i eftermiddags tryckte jag in lurarna i öronen och satte på Var nöjd med allt som livet ger fortsatte gråta och försökte tänka på hur jävla bra jag har det. Det kanske är en kliché, men det är ju sant. Jag har det bra; en lägenhet, en fin sambo, världens bästa föräldrar och syskon, släkt och vänner, arbetskamrater och jobb. Jag är inte sjuk (bortsett från min IBS, men det är ju en droppe i havet känner jag), jag har en fast inkomst så länge jag går till jobbet, och jag tycker det är kul att gå till jobbet. Jag har vänner som frågar om vi ska hitta på något, vänner som vill vara med mig, en familj som ofta säger att de älskar mig. Jag är älskad. Jag har en blogg som många tycker om, som jag får en massa fin respons på. Jag har alla förutsättningar, alla möjligheter att leva ett i mina ögon perfekt liv.

Jag ligger i soffans divan och önskar att min mamma varit här så vi kunnat gråta tillsammans. Min fina mamma. Nej, man är inte alltid bästa vänner. Vi hade en rough patch under min gymnasietid. Men vad gör det om 100 år? Eller idag? Ingenting, jag är bara glad att hon är min bästa vän idag. Jag behöver henne faktiskt mer nu, för jag hade inte uppskattat henne under den där jobbiga tiden oavsett hur snäll hon hade varit eller inte varit. Nu behöver jag en mamma som berättar hur man hittar en bra hemförsäkring, en mamma som tipsar mig om recept och tvättmedel, en mamma som köper hem lite extra tuber tandkräm från Ullared just in case, en mamma som ringer och frågar hur det är och hur allt går.

Jag önskar att alla hade en sådan fin, underbar och älskande mamma som jag har.