Nu är det över ett år sedan jag stängde ner hela min blogg under en period och var så jävla förbannad på er läsare för att ni inte kunde unna mig fint väder i London. Haha... Vem försökte jag lura? Klart att jag inte kan sluta blogga, lär aldrig hända! Men den här filmen var faktiskt på riktigt, jag grät som ett litet barn, var så fruktansvärt besviken på alla de elaka kommentarerna jag fick utstå. Jag tror ärligt talat att jag är en av de bloggare som faktiskt fått sämre självkänsla på grund av elaka kommentarer. Det är lätt för Blondinbella och Hanna Widerstedt att slå ifrån sig saker, tror jag, för deras bloggar är såpass stora och de har inte samma relation till läsarna som jag har till er - vafasen, pratar med flera av er varje dag, har träffat flera av er och sådär. Det blir en annan sak då när folk börjar kommentera anonymt. Tyvärr så kan 1OO snälla kommentarer inte slå en enda liten elak kommentar. Det skär i själen, medan de snälla kommentarerna vägrar gå in. Sen fick jag ju utstå en hel del annat just i den vevan; vänner som svek och lämnade mig, människor i London som utnyttjade mig, alldeles för mycket alkohol och lite för lite sömn i längden. Jag tror att det var här, i mars 2O11 som mitt självförtroende kördes ordentligt i botten. Det ligger tyvärr kvar därnere, men idag jobbar jag i alla fall på det. Om än ensam. Men det finns vägar så smala att man måste vandra dem själv. Det är ett citat som jag gillar. Och när jag ändå håller på så slänger jag in ytterligare ett citat:

Det finns ett helvete - att vara ensam. Det finns ett himmelrike - att kunna vara det.

Att jag har 567 Facebook-vänner betyder inte att jag har 567 trogna och lojala vänner. Nej, jag har ungefär högst 1O stycken som jag kan lita på, som jag trivs med, och som jag vill kalla mina vänner. Jag tror inte på kvantitet, utan på kvalitet, och mina vänner har höga och fina kvaliteter. Men jag har växt upp i en miljö där det är viktigt att ha så många vänner som helst, oavsett om de är nära eller bekanta så ska man hälsa på så många som möjligt i skolkorridoren eller känna så många som möjligt på krogen. Jag har aldrig varit sådan, både frivilligt och ofrivilligt. Jag har många gånger hamnat i någon form av skugga för att jag inte vågat ta plats, detta under gymnasiet. På grundskolan tog jag mycket plats, och det var på gott och ont. Men på gymnasiet insåg jag att jag kanske inte var så omtyckt som jag trodde. Och det är självklart en bra insikt, men det gör också ont.

Jag har sökt mig till många platser för att få riktiga vänner. Au pairandet, som bara ledde till ytliga vänskaper förutom ett par tjejer som jag verkligen önskar att jag kunde hålla bättre kontakt med. Men vi var på samma ställe vid samma tidpunkt och levde i princip samma liv - klart man boundade med alla. Tyvärr håller man inte kontakten så bra.

Även om det liksom flöt ut i sanden med mina fina au pairkompisar {som jag självklart uppskattar och tycker om ofantligt mycket} så är det inte alltid man vill att det ska bli så. Man kanske håller fast vid vänskaper alldeles för länge, man ger allt för det och vill vill vill. Så är det inte ömsesidigt och till slut har man fått så många törnar att man inte klarar av det längre. Har alltid läst om att göra slut med vänner, så nu har jag bestämt mig för att släppa allt och alla som inte gör mig lycklig. Allt och alla som inte uppskattar mig för den jag är, och inte tycker att förlåtelse och andra chanser är till för mig. Trots att jag försöker. För det ingen visste när jag betedde mig sådär jättedåligt var att jag hade en DEPRESSION, och jag har det fortfarande. Jag är inte friskförklarad än och jag äter tabletter varje dag. Yep, that's it, and that's me. Sen om jag har något mer än det får alla utredningar visa, men just idag mår jag bra, just idag känner jag mig stark trots att jag glömde sminket hemma och ångesten ligger på lur i magen. Jag strävar efter att bli lycklig och att få gå igenom en hel dag utan ångest. Mina handlingar har skett för att jag inte varit mig själv. Jag har tagit till alkohol så fort det blivit jobbigt, och gjort dumma saker. Det är ingen ursäkt för allt dåligt jag har gjort, men det är på något sätt en förklaring - jag är faktiskt inte en galen, ond och elak människa. Och gå 8 månader tillbaka i tiden... det är inte jag, jag är inte sån. Jag har förändrats så otroligt mycket, och när man själv känner att man har det, ja då har man faktiskt det.

Alla människor är inte som jag är. De tycker inte att förlåtelse och andra chanser är något man ger till människor som man ser som sina vänner. Man tycker inte att det är mänskligt att göra misstag och man tycker inte det är möjligt att människor förändras. Jag tror på allt det, men det gör inte alla, har jag nu insett. Nej, det är dags att omge sig med vänner, inte människor som stjäl energi, som man önskar vore ens vänner men som i slutet av dagen inte är det.

Trots att det är fruktansvärt tråkigt väder ute, med moln så långt ögat kan nå så är jag på bra humör idag. Kom till jobbet och kände att "jaa, det här lär bli en bra dag". Fastän jag igår hade en riktig skitdag där allting var fel; jag hade inte ätit på typ ett dygn när jag åt min lunch, jag var bakfull {inte bra att dricka på tom mage}, jag hade sovit tre timmar, kom till apoteket och skulle hämta ut min medicin och fick reda på att läkaren "missat" att skriva ut det till mig {så här står jag utan medicin, och har lite panik... men tänker positivt}. Efter nästa paus mellan lektionerna, då lärarna springer ut och in i lokalen och ska byta elev så ska jag ställa mig framför spegeln och prata lite med mig själv. Och det ska jag göra varje dag nu, har jag bestämt. Jag ska berätta för mig själv att jag är vacker, att jag är snäll och bryr mig om de jag älskar. Det ska jag göra varje dag tills jag inser att jag duger.

Det kommer bli en bra dag det här, det är jag säker på. Ska fika med mamma efter jobbet, och sedan ska jag hem och mysa i sängen med världens bästa pojkvän som gör allt för att göra mig lycklig. Jag har det bra. Egentligen. Det är bara att fokusera på det, och inte på det som är dåligt. Hoppas att ni också får en bra dag!



we ❤ it

Jag gjorde aldrig några new years resolutions mer än att jag ska hålla mig fast vid min älskade Roberto ❤. Jag tror inte riktigt på det där. Men nu känner jag att jag behöver sätta upp lite mål. Därför har jag bestämt mig för att jag ska posta ett peppande citat varje dag här på bloggen. Och även skriva ut en rad citat som jag ska ha hemma och rama in. Jag tror att det kan peppa mig ordentligt. Hur som helst, jag ska börja redan idag. Så idag blir det två citat.



.

Tänk att saker bara kan slå om. Att något bara kan ligga latent i kroppen från det att man föds och visa sig när man ska fylla 21. Det är knasigt. Väldigt knasigt, tycker jag. Om det är så, det vill säga. Det är så konstigt att man kan leva nästan en fjärdedel av sitt liv utan att märka ett dugg, och sedan händer det något som bara utlöser ett tredje världskrig i min egen kropp. Livet är konstigt. Och jag har ingen aning om vad meningen med det är. Jag försöker bara intala mig själv att meningen med livet inte är att fråga sig själv det från morgon till kväll.

Nej, det sa stopp för mig. Jag kom inte alls långt innan mitt psyke lappade ihop och jag kände att nu får det fanimej vara nog. Jag har ju skrivit tidigare om att jag har mått dåligt, och idag kände jag bara att nu får jag ta tag i mitt liv, även om det bara är ett enda stort grått moln och min mening med livet är att gå upp på morgonen, jobba och komma hem och sova.

Så jag sökte upp hjälp. Och jag fick hjälp.
Det var inte vad jag hade hoppats på, jag fick en så chockerande nyhet att jag ännu inte hunnit smälta det.
Men nu är det bara att kämpa på. Nu vet jag vad det är. Jag ska försöka att fortsätta blogga som vanligt, men ni får ha överseende.

Massor av kramar!
P.SDet finns ett nytt lösenordsskyddat inlägg för er som har tillgång dit.

Den har stått i min bokhylla väldigt länge nu. Nästan i två år. Jag har inte vågat läsa den. Inte känt att det behövts. Jag har ju aldrig mått dåligt. Inte så som jag gör nu. Inte i såhär långa perioder. Inte i såhär panikartade situationer. Inte i den här hopplösheten. Men just därför är det dags att ta tag i det. Släppa ut allt. Alla känslor. Från när personer i min närhet har svikit och övergivit mig. Otrohet, skilsmässa, brusten vänskap, osäkerhet. Jag måste plocka fram allt nu.

Måste våga ta mig an mina problem. Jag vill ju bara att det ska vara över. Jag vill alltid kunna knäppa med fingrarna och lösa problem. Men det funkar ju inte så. Jag har inget tålamod. Men jag tror jag måste ha tålamod med det här. Jag har gjort en liten lista på grejer jag ska försöka göra.

› ta itu med mina rädslor. Jag är ofantligt rädd för att bli lämnad. Jag är svartsjuk. Jag måste erkänna det för mig själv. Jag ska skriva ner vad som är det värsta som kan hända. Att bli lämnad? Otrohet? Svek? Vad är det värsta? Jag ska vara ärlig, inte försköna, jag ska analysera den här rädslan för att så småningom jobba på den och jobba bort den.
› sluta jämföra mig med andra. Jag är jag, och ingen annan. Jag kan inte jämföra mig med människor som inte är jag, för de har inte samma erfarenheter som jag har, och således kan vi aldrig någonsin uppnå samma saker, oavsett om det är negativt eller positivt. Och det är bara jag som kan ändra mig. Ingen annan.
› jag ska vara öppen, men inte attackera. Bli mer rationell i mitt resonemang. Jag ska alltid prata lugnt, inte bli hysterisk och skrika. Inte få panik. Andas djupt och vara sansad.
› jag ska börja röra på mig. Fysisk aktivitet ska bli min räddning. Jag ska ta ut min frustration på gymmet istället för på mina nära och kära. Då främst min pojkvän som får utstå all svartsjuka och panikattacker.
› jag ska börja läsa. Jag ska läsa mer, för att boosta min självkänsla. Men inte Egoboost direkt, utan mer djupa och vetenskapliga böcker som jag vet kan hjälpa mig.
› jag ska fortsätta gå i terapi. Varannan vecka, 45 min/gång. Sluta skämmas. Man är inte ett psykfall för att man vill ta itu med inre rädslor och ett destruktivt beteende.

Jag känner mig brutalt ärlig. Jag känner mig naken framför er nu. Som om ni kan se allt. Jag erkänner mina brister. Men bara genom att erkänna kan jag förändra.

Godtrogen. Men vågar inte lita på dem som verkligen betyder.
Varför? För att jag kan förlora dem.
Man kan inte förlora något man inte har, alltså kan jag inte förlora en främling.